Ensam är stark.... eller?

Inom räddningstjänsten är vi alltid minst fem stycken som hjälps åt, ingen klarar allt själv.


En bra man reder sig själv.... eller kvinna, så har i alla fall jag tänkt i många år. Framför allt har jag tänkt på allt jag inte hunnit med och gett mig själv en rejäl dos skit varje kväll för allt det där jag inte gjorde!
Jag klippte aldrig gräset, jag postade aldrig den där fakturan, jag glömde svara på det där sms:et.
Jag har i min hybris fått för mig att jag själv ska klara två fastigheter, en trädgård, en bil, en hund ,tre katter, ett företag, ett brandmansjobb, 6 träningstilfällen i veckan, matlagning, städning, hålla en strikt och näringsriktig kosthållning, vara en bra chef, vara en bra vän, en bra hyresvärd, någons dotter och syster.
Låter det som mycket? En aning? Men med en illa tjutande väckarklocka ställd på 4.30 varje morgon och en inställning om att allt man inte hann med beror på sin egna dåliga planering kan man få in jäkligt mycket på 24 timmar. Känns det ibland som att det blir lite för mycket, ja då växlar man upp och gör allt lite fortare för att hinna med lite mer.
Jag har också gjort det till en os-gren att tacka nej till hjälp, även om det så bara är ett vänligt "Jag kan ta hand om disken" Då klickar det till i min hjärna och en automatisk respons slår till " NEJ, nej, nej.. jag tar disken själv"
Någon som känner igen sig?

Vet ni vad, det går alldeles utmärkt att leva så! Men inte särskilt länge! Speciellt inte om man också tänker sig att man ska ha en frisk kropp, ett friskt sinne, vänner kvar och allmänt ett roligt liv. Då kan man inte hålla på så och man kan framför allt inte hålla på och tro att man kan klara allt själv. 

Det krävdes tre käftsmällar innan jag fattade att ensam inte är stark och att det man tror man kan låsa in längst in i själen så småningom sipprar ut ändå.
Den första när hjärtklappningen, kallsvettningarna och skakningarna en dag infann sig och jag knappt kunde andas genom paniken och ännu mindre  komma ihåg vad jag hade för mejladress eller födelsedata längre. Alla ni som fått diagnosen utbränd känner säkert igen sig. Sen ska man också behöva tackla den krossade självbilden, när man slås av insikten att man faktiskt inte var odödlig, outtröttlig och en sån som kan leva på kvarg blandat med fun light och 4,5 h sömn.
Kroppen sa ifrån, men med ett års samtalsterapi, mer sömn, mindre träning och att jag slutat ta mig själv på så onödigt stort allvar så är jag nästan tillbaka på samma fysiska kapacitet som innan, jag vet att många aldrig kommer tillbaka helt efter att ha smält in i den där väggen. Jag är glad att jag svalde min tråkiga stolthet och gick till en samtalsterapi istället för att bara bita ihop, som annars är ett av mina mer rotade karaktärsdrag, är det Norrlänningen i mig som spökar?

Den andra när en person konfronterade mig och sa: Jag tror det finns en fantastisk människa där inne i dig men  att jag gillar inte personen du är nu. Det är inte världen som stängt dig ute, det är du som stänger ute alla andra.
Man kan inte gå genom livet och bygga murar och samtidigt tro att någon ska släppa in en!
Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?
Så ryck upp dig och våga stå för den du är, för om du inte har respekt för dig själv kommer ingen annan ha det heller. Det sved, men oj vad jag behövde någon som inte daltade med mig och  mina dåliga sidor utan utmanade mig att bättra dem istället! För en utmaning har jag aldrig kunnat tacka nej till.

Det går precis lika bra (om inte bätrre) att prata med en katt också! 

Den tredje vart inte så mycket en käftsmäll utan mer en inställning som en av mins bästa vänner ägnat de senaste 2 åren åt att mejsla, ja till och med banka in.. och jag har ganska tjockt envist skallben, så han har fått jobba för att nöta in nya synvinklar i mitt envetna sinne. Men han har vägrat ge upp på mig och envist bankat på tills det har sjunkit in.
Nu tror jag att jag börjar förstå hur han kan stå stadigt och leende genom livet med mer turbulens än jag kan ana bakom sig. Han har försökt få mig att förstå att det går att använda skiten livet kastar på på oss som bränsle istället för att låta det gräva hål i hjärtat, vilket jag nog lät det göra ett tag.


Man ska jaga sina mål och drömmar, vara målmedveten, jobba hårt och man kan fortfarande vara högpresterande men man ska inte stånga sig blodig och vägra låt andra hjälpa en på vägen. Inga mål, drömmar eller jobb är så viktiga att de är värda att förlora varken sig själv eller människorna runt en för.
Låt andra människor hjälpa dig och hjälp dem när du kan. Då kommer man längre och har roligare på vägen.
Våga också visa dina nära alla dina sidor, du skulle ju aldrig backa för deras mörka sidor eller hur? Visa dem alla dina fantastiska superkrafter men låt dem också se de där mörka dammiga hörnen längst in, är de verkligen dina vänner kommer de att stanna kvar och hjälpa dig sopa undan damm och gammalt skräp som tynger dig.

En kall kaffe klädda i ylle! Jag och hon som, hur trött hon än är alltid står ut med mitt gnäll och dessutom lägger ned tid på att klura på lösningar när jag inte ser dem själv.

Kommentarer

Populära inlägg