Ny dag... Ny tröja

En gång för massvis med år sedan var jag på Sweden Rock. Behöver jag säga att vi vart lite fulla? Och hade suttit uppe hela natten? En liten skara människor i tältstolar som sjöng på sista versen satt i en halvring och drack i bästa fall avslagen öl, sorlet från festivlaen är sådär lite dovt, klockan är runt 06 på morgonen, någostans drilar en morognpigg frågel, någon snarkar, några festar fortfrande lite längre bort, en trött bandare med skrälliga högtalarare vräker fortfrande ur sig någon gammal 80-tals dänga... Är ni där än? Ser ni det?
Då, från ingenstans, reser sig en av herrarna i sällskapet plötsligt upp med en smidiget som bara tre dagars festande kan begåva en med, sträcker ut en skakig hand, pekar  med ett ännu skakigare pekfinger mot solen som i skata mak höjt sig över trädtopparna för att förläna oss med fuktig sommarvärme och skriker i ett andetag:
"NY DAG, NY TRÖJA"
I samma andetag kränger han av sig sin solkiga metallica t-shirt, slänger den mot sitt tält, grabbar i nästa rörelse tag i en tröja som hänger slängd över stolsryggen bredvid, tråklar på sig den med visst besvär, sätter sig ned och öppnar en ny öl och säger sedan inte mer. Som om inget alls har hänt återgick han till personliga spritmainerade filosoferingar och en uppenbar motvilja att dela dem med oss andra.

Sen hände egentligen inte mer än så, jag vet inte om någon annan i sällksapet reagerade på det här lilla utspelet? Men det fastnade hos mig, i mitt huvud blev det som ett litet mantra som jag upprepar för mig själv ibland. För att påminna om att det kommer en ny dag, med en ny tröja, nya möjligheter.

Idag stänger vi butiken, eller helt enkelt inte öppnar den. En lapp på dörren så är den stängd.
Vi har jobbat och knogat med vårt företag och vår butik i snart tre år, men nu gå det inte mer. Vi har varken ork eller ekonomiska möjligheter att driva det vidare. Tro mig de sensate två åren har jag gråtit, tjurat, skrikigt, sparkat och legat sömnlös över det fakrum att vi inte lyckats så bra som vi trodde. Att acceptera nederlag vart aldrig min bästa gren, men det västa är nog att jag har  tagit ut den frustrationen på familj och vänner! Förlåt gänget... står ni kvar genom en omgång till?
Nu är  min sogreprocess är ganska klar, det är fortfarande tungt och klumpen i magen är ganska påtalig just udag, men  jag har accepterat det faktum att Linslöjden och jag måste gå sklida vägar här. Vad som kommer hända med butiken vet vi inte, kanske dör butiken här efter nästan hundra år eller så kanske någon annan tar sig an henne, vi får helt enkelt se vad framtiden har för planer för Linslöjden.

Men ni som vid det här laget tänker att; fan va skönt! Nu klipper hon sig och skaffar ett jobb!
Nej,  här kommer round two,  nu startar jag istället upp en ny liten webshop som jag tänker driva hemmifrån i liten skala. Vi börjar litet men tänker stort!

Vårt nya projekt har vi döpt till Helena Country, för att det är ett namn som jag på olika sätt delar med både min mamma och min syster.
Country för att vi alla tre i grunden är glesbyggdsbarn från en salt västkust med skit under naglarna.  Visst låter Country låter lite mer katchy än landsbyggd eller hur? Jag skyller min svaget för amerikansk country kultur på att jag blev satt i buggkurs som barn, där vi i en furufärgad byggdegård fick lära oss svänga runt till allt från Carleen Carter till Lasse Stefans. Jag har fick också sitta ondligt många timmar i bil med en skrålande Shania Twain och/eller Dolly Parton på högsta volym tills högtalarna på den gamla volvon helt enkelt gav upp.
Att lämna in konkursansökan blir starten på en nya dag och tills jag vet om jag får bli polis eller inte så jobbar jag på med min nya lilla webshop isytället. Det får bli min nya tröja, en förhoppningsvis blå och country inspirerad tröja.

Vi blickar framåt och uppåt, precis som tänkaren i solstolen på Sweden Rock tar vi på oss en ny tröja.

Kommentarer

Populära inlägg